20/10/2009
JAG LEVER INTE ÄN
(MEN MAN HOPPAS JU ÄNDÅ)


Dörren är stängd och det kommer inte längre nån post
En matta av reklamblad, det är min magra kost
Telefonen är avställd och ingen hälsar på
Jag lever inte än men man hoppas ju ändå

Vi skulle förändra världen, vi trodde och vi brann
Vi var alltid tillsammans, vi bodde hos varann
Men jag var som en zombie i min egen lilla vrå
Jag lever inte än men man hoppas ju ändå

Jag var ett barn av min tid och så blev det som det blev
Det fanns något att berätta, det var sådant som jag skrev
Jag ville stiga mot solen innan jag ens kunde gå
Jag lever inte än men man hoppas ju ändå

När jag mötte Timbuktu såg jag mig själv som ung
Då jag bodde i en sophög och kände mig som kung
Jag trodde på gemenskap, jag trodde att det fanns ett skrå
Jag lever inte än men man hoppas ju ändå

Fick en skiva av Thåström, en sång ur mitt eget bröst
Jag blev hypnotiserad av hans raspiga röst
Skebokvarnsvägen 209, hallå
Jag lever inte än men man hoppas ju ändå

Jag tyckte jag va’ modig, du tycker att jag är feg
Jag går här som en skugga och följer dina steg
Jag klamrar mig fast vid minsta lilla strå
Jag lever inte än men man hoppas ju ändå

Det var en isande tystnad, men det blev aldrig bråk
Och det var som vi talade helt olika språk
Kunde inte begripa, det som var så lätt att förstå
Jag lever inte än men man hoppas ju ändå

Jag vandrar på en väg som aldrig tycks ta slut
Allt är som vanligt, men ingenting är som förut
Fast målet är uppnått är det bara att fortsätta gå
Jag lever inte än men man hoppas ju ändå

Jag behöver laga ett och annat som har gått itu
Jag sitter ensam och tänker, tänk om bara du
Hade suttit här bredvid, ja, då hade vi varit två
Jag lever inte än men man hoppas ju ändå

Jag vill inte beklaga mig, det är det liv jag valt
För somt får man betala och för annat får man betalt
Förhoppningarna är stora, stegen jag tar är små
Jag lever inte än men man hoppas ju ändå